Here we go again…

Nu har vi försökt i strax över ett år utan resultat. Det känns så himla frustrerande! Samtidigt tänker vi att det tog ju 3 år sist, men det HÄNDE ju faktiskt utan assistans, så vi tänker avvakta med att uppsöka hjälp den här gången. Men eftersom jag fyller 35 om ett år så känns det som att jag börjar få andan i halsen o smått panik, så då lär vi säkert ta oss i kragen och se om det inte finns hjälp att få ändå… Trots att det tog sig ”av sig själv” sist. Jag misstänker fortfarande att jag har en kass äggledare, o det är just den sidan (vänster) jag haft ägglossning på hela tiden sen vi började försöka. Sist krävdes ju bara EN ägglossning på höger sida och så var vi plötsligt gravida! Så jag går liksom och väntar på att magiska höger äggstock ska värka sådär så att det ilar ända upp till bröstkorgen, så som det gjorde den gången, för då blev det ju ett barn!

Går runt med ovanligt och extremt ömma bröst inför den här mensen som borde komma om några dagar och känner mig arg och frustrerad över att det ska vara såhär igen. Man börjar hoppas pga alla möjliga och omöjliga anledningar, och blir lika ledsen varje gång mensen kommer. Räknade igår ut att 35 besvikna mensar var jag med om förra gången, och hittills 14 stycken den här gången. Alltså 49 mensar, 49 såna där besvikelser som bara värker i kroppen och får en att vilja skrika av frustration och gråta av besvikelsen. Usch.

Samtidigt har vi ju vår älskade 3åring och jag känner att ett helt liv tillsammans med henne vore ju helt fantastiskt! Men drömmen om ett syskon, att få uppleva en graviditet igen, den finns ju där, och då gör det ont varje gång den drömmen slits ifrån en. Har faktiskt dåligt samvete över att hon inte har syskon. Fastän jag vet att vi har en superfin och mysig liten familj så vet jag hur starkt jag känner för mina syskon och vill såklart ge henne det också. Men vi får se hur det blir med det.

Känner att jag måste skriva av mig lite, så jag kanske dyker in här då och då från och med nu. Vi får se. 

Annonser

8 månader

Tiden flyger och det är fullt fokus på vår lilla älskade människa som blir 8 månader om några dagar. Helt otroligt hur lite tid man får över till annat, speciellt om bebisen har ovanan att somna ganska sent. Vi hade några veckor när hon somnade vid 21 vilket var himmelskt! Så lyxigt med egentid, vilket oftast betyder tvtid på kvällen. ;) Sen är det en hel del uppvak och jag har väldigt dåligt självförtroende när det gäller att försöka få henne att somna om. Visst lyckas jag oftast, men kan inte slappna av utan känner hela tiden en panikkänsla av att ”Tänk om hon inte somnar om!?” Fånigt förstås. Det värsta som skulle kunna hända är att hon skulle få komma upp o va vaken en stund innan man testat igen. Men det handlar väl mycket om den där egentiden som gör så mycket för psyket och det själsliga lugnet. När sambon är hemma brukar han därför ha ”kvällsjouren” eftersom han är mycket mer avslappnad och tålmodig än mig, så får jag ligga i soffan och slappa. Väldigt skönt o tacksamt, även om jag såklart får lite dåligt samvete och känner mig som en kass mamma som inte känner mig trygg i alla situationer och liksom stiger åt sidan. Försöker se det som nåt bra dock, att vi kompletterar varandra bra min sambo o jag.

Hon är så himla stor nu! Börjar dra sig upp mot saker då och då, kryper runt överallt men börjar visa att hon väldigt gärna vill hålla våra händer och öva på att gå istället. Hon klappar händerna, kan vinka, och säger ”Mamma”. Massa humör har hon, väldigt bestämd och envis, men det är ju bara nyttigt. Hoppas hon får ha kvar den egenskapen o inte gör som en annan o lever livet som en typisk duktig flicka och liksom tappar känslan för vad man vill själv. Är så himla jobbigt att vara sån, att inte veta vad man vill yrkesmässigt tex! Att jag ville ha familj har jag iofs alltid vetat. Hon går genom separationsfasen nu och är extra klängig vilket såklart blir slitsamt när man är mycket ensam med henne. Nu har hon dessutom blivit sjuk, har haft feber och snuva, som har övergått till halsont och hes röst. Stackars liten! Slitsamt är livet med bebis helt klart. Kanske speciellt när bebisen ogillar att sova. Att få henne att somna i sin egen säng är ofta en kamp och kräver massor av tålamod, tid och energi. Jag tar ofta en promenad med vagnen dagtid, eller lägger mig i vår stora säng intill henne, då brukar det gå lättare. Hoppas att hon en vacker dag upptäcker att det är mysigt att sova. Åh vad lyxigt det vore istället för paniken hon får när ögonlocken stängs och hon håller på att somna.

Julen och beställning av tygblöjor

Nu är lilla frökens första jul avklarad, och det var hur mysigt som helst! Vi sov över hos svärföräldrarna vilket jag nojjat en del över, men det gick jättebra. Vår lilla bebis fick sova i sängen med mig och sambon på en madrass på golvet, haha. Det störigaste var svärmor som vill lägga sig i och inte lyssnar på hur vi vill ha det så att man måste bli arg och sätta ner foten tillslut. Fick höra att istället för att ge en halv portion gröt i helgen, vilket ändå är mycket för vår lilla bebis som håller på att vänja sig vid fast föda nu, så hade de gett en HEL portion! ”Ja men hon gapade ju hela tiden.” Suck… De fattar inte det där med att ta saker försiktigt… Resultatet? Senaste fyra gångerna vi gett gröt har hon börjat gråta hysteriskt efter några tuggor… Säkert blev det för mycket, för hon vaknade en gång i halvtimmen hela den natten. Slitigt för både henne och mig. Igår testade vi med fruktpure på gröten och då gick den att äta igen, tack och lov! Hon sover ju så gott med lite gröt i magen. :) Så… svärföräldrarna får hålla sig till att ge enbart ersättning framöver. Man blir ju tokarg när de inte lyssnar och barnet råkar illa ut pga det. Annars är de toppen svärisarna! Men att följa instruktioner är inte lätt tydligen.

Idag beställde jag äntligen tygblöjor efter att ha funderat på det ganska länge, för nu har vi en tvättmaskin i lägenheten och det känns värt att testa. Lilla fröken har varit mer eller mindre röd i rumpan hela tiden sen hon föddes, och för några veckor sen hade hon nog en sväng av svamp också för det kliade massor och var ovanligt svullet. Nu luftar vi varje dag och hoppas att tygblöjorna kanske är skonsammare än butiksvarianterna som är fulla av kemikalier. Ska iofs inte gå över helt utan testar att köra både och till en början då tygisar är dyra i inköp och vi inte vet om vi kommer gilla dem ännu. Beställde även inlägg som ska hålla rumpan torr. Hoppas att det blir bättre! På BVC sa de att hon måste vara så röd att hon nästan är blå för att det ska vara svamp, och att hon kanske bara är en känslig bebis som får ha det såhär tills hon blir blöjfri. Men nä, det vill vi ju att hon ska slippa och håller istället tummarna för att tygblöjorna ska va en del av lösningen åtminstone!

Samsovning

Sen någon månad tillbaka sover vår bebis uteslutande i vår säng. I början funkade ju inte det pga alldeles för liten och trång säng. Känner nu att detverkligen var synd att hon inte fick plats i sitt nest där, med tanke på vilket extremt närhetsbehov hon haft. Dethade kanske underlättat lite. I september köpte vi äntligen en dubbelsäng iom flytten till en större lägenhet, men tänkte att hon är ju van sin säng nu och det vill vi inte förstöra. Däremot så fick hon komma över på morgonarna om hon sov oroligt och somnade alltid gott då. För någon månad sen började hon få svårt att komma till ro i spjälsängen över huvud taget, trots attvi gick med bärselen i en timme innan vi la ner henne för att hon skulle somna tillräckligt hårt. Kändes helt hopplöst och en kväll lyfte jag över henne till vår säng, och där tvärslocknade hon. Vi kände inte att det var nåt att fundera på. Att hon sover gott och känner sig trygg är prio nr ett, så sen dess sover hon i vår säng, och dessutom så SOMNAR hon där också! Helt otroligt! Det räcker att man lägger sig intill så somnar hon, ibland snabbt, ibland efter lite stök, men hon somnar! Utan bärselen! Alla dygnets sömnstunder infaller i sovrummet nu, och det är en otrolig välsignelse och lättnad att få slippa bärselen efter 3 månader av konstant bärande, ibland upp till 8 timmar per dag. Det här samsovandet har gjort underverk för anknytningen för mig också. Det kändes så onaturligt att liksom lägga bort henne någon annanstans när vi skulle sova, som om hon inte var mer än ett random barn vi tog hand om på nåt vis. Nu när jag känner hennes små fötter sparka mig i bröstet eller ryggen om nätterna, känner den där närheten, så har känslorna verkligen forsat fram i enorma svallvågor! Det är såhär det ska kännas när man hör ihop och är familj liksom. Det känns som att mor/dotterbandet blir så himla starkt och tydligt. Som att ett ömsesidigt förtroende växer fram nåt vis. En enormt stark grundtrygghet. Så ja, jag älskar samsovningen! Tack får vi nu den anknytningen som vi borde ha fått i början känns det som. Sen gnager det lite att vi ”borde” lära henne att sova själv och att det här kanske är dumt, men det känns så himla rätt och bra, så det får vara såhär nu. Det kommer nog en dag när det känns som att det är dags för spjälsängen igen, men just nu bara njuter jag av friheten som kommer med en bebis som kan somna i sängen utan massa slit, och myset samsovningen ger. Om 1 1/2 vecka blir hon 5 månader. Det är verkligen sanslöst vad tiden flyger! :)

Rofylld tillvaro

De senaste veckorna har verkligen varit ljuvliga! Efter en hel månad av konstant missnöjd bebis i utvecklingsfas och att ha gjort allt jag kunnat för att göra henne glad utan framgång, så var jag helt slut och bröt ihop minst en gång i veckan i gråt utav utmattning. Stängde in mig i sovrummet några timmar medan sambon fick ta lilla bebben, och kände mig alltid som en ny människa och laddad på ny energi efter att ha kollat på tv-serier eller spelat spel på mobilen, eller virkat.

Men senaste tiden har som sagt varit underbar! Glad bebis vilket leder till harmoniska och glada föräldrar. Det har varit så härligt, men slår väl om när som helst nu när det är dags för nästa fas. Hon har dessutom en tand på gång vilket säkert också kan leda till sura miner när den börjar titta fram på allvar. Just nu kan man inte se nåt, men man kan känna med fingret. För en vecka sen fick hon börja med smakportioner. Potatis var bläää, katrinplommonpure okej och banan/persika var mums! Verkar ju lite som att hon har samma smakpreferenser som oss vuxna. Frukt är ju absolut godast såklart! Mycket grimaser har det blivit och det är alltid lika kul såklart. Helt galet att hon är så stor redan!

Idag har jag börjat plocka fram julpynt. Lite i taget känns som en bra devis med en liten bebbe som verkar ganska grinig idag dessutom. Hon hade lite feber igår och är snorig och hostar lite, så kan ju bero på det. Sambon kom hem från jobbet för ett tag sen och tyckte att hon såg trött ut så de gick in i sovrummet för att vila lite, men jag hör gråt med jämna mellanrum därifrån så det vete sjuttsingen om hon var så himla trött egentligen. Jag som hade tänkt mysa i soffan framför ett avsnitt av True Detective får inte ro i kroppen att slå igång det när jag inte vet om de kliver upp vilken sekund som helst. Men men, sambon är nog så trött att han inte ger upp i första taget, så hon slocknar nog tillslut vår lilljänta också.

Föräldraträff

Idag var vi på vår första föräldraträff på BVC! Något som jag både sett fram emot och känt mig väldigt nervös inför eftersom jag alltid är så himla rädd att känna mig utanför i en grupp där alla känner alla. Tänkte också av nån anledning att jag skulle behöva känna mig gammal bland en massa coola tonårsmammor och såna strax över 20. Jag är ju trots allt 31 nu och är ju alltså en sån där gammal förstagångsmamma. ;-) Någon stor grupp blev vi inte, bara två mammor till förutom mig. (Tänk att jag är mamma, det pirrar fortfarande när jag tänker på det!) den ena var nog i min ålder och den andra runt 25 kanske. Behövde alltså inte känna mig så lastgammal, haha. Deras bebisar var drygt 2 månader medan min blir 4 månader på måndag, och vilken skillnad det är på så kort tid! De såg ju nästan nyfödda ut de små parvlarna medan Lycka ju sitter själv korta stunder, pratar, smaskar på fingrarna och skrattar. Samt la en jättekräka på golvet, haha. Hon börjar äta lite mer sällan men större mål nu och magen har inte hunnit vänja sig riktigt ännu.

Nåja, det var riktigt uppfriskande att få prata lite om första tiden osv, och det blev lugnt och mysigt när vi var så få där. Det blir enklare att känna samhörighet då tycker jag. Jag chockade mig själv genom att prata ganska mycket och känner mig så himla stolt över mig själv för att jag är öppen med hur kämpigt det varit i början och att allt inte flöt på automatiskt med sambon som hade svårt att ta initiativ i början. Det känns så himla viktigt att vara öppen med sånt där. Vill ju för allt i världen inte att någon annan ska behöva känna sig ensam om de har det besvärligt. När jag växte upp fick jag lära mig att det är så himla viktigt att upprätthålla en fasad av att allt är bra, man ska inte visa sig skör liksom. Nu är jag tvärtom! Det viktigaste av allt i relationer till andra är just ärlighet! Det finns så många krystade förväntningar på hur allt borde vara som försvinner då, och den känslan är ju så underbar! Så mitt mission in life är lite att vara tydlig med hur operfekt och inte enkelt det är många gånger, för hjälper jag då någon att släppa krav och förväningar är det värt så himla mycket! Aaah, träffen var jättemysig iaf, och det var så skönt att få känna den där samhörigheten och att vi sitter i samma båt liksom. Ser fram emot nästa träff, och då blir det babymassage också. Kul!

Lösenordskrångel

Wohoo, äntligen kommer jag åt bloggen igen! Pga ny iphone då android inte var min grej, så insåg jag att jag inte kom ihåg mitt lösenord när jag drog igång wordpress-appen. Självklart kom jag inte heller ihåg lösenordet till mailen som jag kopplat bloggen till. Detta i samband med vår lilla bebis utvecklingsfas som gjort mig totalt sönderstressad gjorde att jag uppgivet konstaterade att bloggen var borta för evigt. Nu när bebisen är skapligt nöjd och glad igen har min förmåga att tänka klart återkommit och plötsligt lyckades jag återställa lösenorden och nu är jag igång igen. Hallelujah! Var helt bedrövad över att inte kunna skriva av mig på bloggen faktiskt.

Nåja. Det som är nytt sen sist är att bebisen börjat acceptera vagnen och faktiskt sover gott i den! Hon sover iofs aldrig mer än en halvtimme men skönt att ta en tur i friska luften då och då, och bespara ryggen från bärande i selen om hon inte lyckats somna i famnen i soffan. Några gånger har hon somnat i vår säng också vilket kändes toppen, men efter några dagar blev det hysterisk gråt varje gång vi försökte. Helt sjukt vad det varierar från dag till dag vad det är som funkar! Några gånger har vi hoppfullt pratat om att kanske få in någon slags rutiner, men det går ju verkligen inte. Sköterskan på BVC skrattade åt mig när jag berättade det och sa att rutiner vad gäller sömnen får man inte förrän de blivit 1-1 1/2 år. Sååå skönt att höra och få släppa de förväntningarna vi haft som gjort att vi känt oss misslyckade. ”Alla andra” med bebisar i samma ålder verkar ju ha rutiner redan och allt verkar så enkelt. Här hemma är det fortfarande bärsele och skumpande som gäller för att få bebisen att somna så hårt att vi kan ge henne en sista slurk mat medan hon halvsover och sen lägga henne i spjälsängen. Ibland får hon sova i vår säng beroende på hur oroligt hon sover, för där slappnar hon av mycket bättre.

Vi har fortfarande inte fått någon rutin på D-dropparna då hon får ont i magen av dem vi fått från BVC. Har googlat och läst att dem innehåller ett cancerframkallande ämne så tur att hon inte klarar av dem känner jag nu. Har testat Sempers D-droppar men hon blir orolig i magen av dem också verkar det som. Ska nog låta magen vila i några dagar innan vi testar igen, men sen ska jag nog beställa både ekologisk flytande D-vitamin och Dunmedics och se om någon av dem varianterna funkar. Vill ju gärna att hon ska få i sig vitaminerna eftersom de är så viktiga.

Har tusen tusen mer saker att skriva om efter det här uppehållet, men måste hejda mig lite. Älskade bebisen har vaknat efter en ”rejäl” tupplur på 40 minuter så nu ska här mysas! :D

Full fart

Det är verkligen inte många lugna stunder i mitt liv sen vår älskade bebis kom till världen. Iom att hon aldrig sover själv måste jag hinna med det som ska göras under hennes vakentid, samtidigt som jag verkligen vill prioritera att ge henne så mycket uppmärksamhet, närhet och stimulans som möjligt. Får alltid dåligt samvete när hon får ligga i gymmet eller sitta i babysittern 15-20 minuter medan jagsitter i soffan bredvid och äter, betalar räkningar, matar katten, beställer kläder till henne på nätet eller diskar. Jag är övertygad om att jag sätter för höga krav på mig själv. Hon mår säkert bra av lite egentid och umgänge med leksaker som stimulerar på ett annat sätt och det är säkert jätteviktigt för utvecklingen att hon kan vara själv och att det känns okej. Men det där samvetet alltså… Känns som att jag ”överger” henne om hon får vara ensam en stund och att det är själviskt… Någon som har tips o råd om hur jag ska tänka?

Den senaste veckan har jag vågat mig på att vara vaken typ 2 timmar efter att vi lagt henne för natten, så nu upplever jag den där omtalade egentiden äntligen! Använder den tyvärr mest till att göra ”måsten”, eller sånt jag inbillar mig att jag måste göra iaf. Tex kolla tradera efter fynd till vår lilla bebbe som växer så det knakar! Vi är inne på stl 62 nu o hon blir 12 veckor på torsdag. :) Sen påbörjade jag en fotobok under graviditeten som jag vill slutföra medan jag fortfarande minns hur det var, och det tar ju sin lilla tid att skriva och försöka få det att bli snyggt. (Perfektionist är man ju tyvärr) Sen finns massor av foton att lägga över på datorn, rensa, säkerhetskopiera och framkalla… Men igår så målade jag bara naglarna och kollade på en tvserie under min lilla egentid, så lite stolt är jag som lyckades fokusera på mig själv en liten stund. ;) Efter den där lilla stunden för mig själv är det alltid lika underbart att smyga in i sovrummet och titta på vårt lilla sovande underverk en stund innan jag kryper ner i sängen. :D

Nä nu ska jag mata underverket som nyss vaknade, sen ner i tvättstugan o stöka, därefter försöka hinna äta en fryspizza innan det ska sövas bebis i selen inför natten o hoppas det går bra. Hon utvecklas nåt enormt just nu! Hon har upptäckt sina fötter o händer, försöker greppa och smaka på det mesta även om det är svårt, smaskar på pekfingrarna, gurglar och ler så att hon rynkar på näsan osv. Det här har lett till väldiga humörsvängningar och orolig sömn, och hon vaknar ofta gråtande. Så insomnandet kan ta lite tid, och har man otur börjar hon gråta efter 10-15 minuters sömn i spjälsängen, så även om det inte är jätteslitsamt så grämer man sig lite, speciellt när man är ensam hemma o sambon jobbar natt. ;)

Två månader

I onsdags blev vår lilla plutt två månader gammal. Helt sjukt att tiden går så fort! Samtidigt är det faktiskt lite skönt att ha kommit förbi den första och väldigt kaotiska tiden med skrik i timmar i sträck, utmattning och oro. Hon sover fortfarande mest i sele dagtid, men emellanåt somnar hon i famnen efter matning så att man kan sitta i soffan och mysa medan hon sover. Otroligt lyxigt att få vila upp mina stackars mörbultade knän, fötter och rygg på det viset. På morgonarna somnar hon oftast om i min famn efter maten vid 7-8 tiden, och då brukar jag lägga mig ner, dra på oss en mysfilt och så sover vi tillsammans i 1-2 timmar. Har försökt bära in henne till spjälsängen någon gång men hon vaknar till då. Så vi kör soffmys istället. :) Några kvällar har hon haft svårt att somna för natten i famn eller sele som vanligt, så då har jag testat att lägga henne direkt i spjälsängen istället och det har faktiskt funkat några gånger! Men hon måste va lagom trött och seg förstås annars blir det fel. Men otroligt skönt att det går framåt och att selen inte alltid är den enda lösningen. De små sakerna gör stor skillnad verkligen. :)

De senaste dagarna har hon varit lite småsnorig och hostig, och sovit mycket. Sambon hade feber i början av veckan och hon smittade nog sig själv när hon viftade in näven i hans mun och sen din egen. Det gick så fort att han inte ens hann reagera sa han, haha. Får hoppas att det räcker med snuvan och hostan och att hon blir bättre snart. Vore skönt med en lindrig förkylning såhär första gången.

Var på efterkontroll i förrgår och BM tänkte släppa iväg mig efter att vi pratat en stund. Jag kände mig lite förvirrad och frågade om hon inte skulle kolla att allt såg bra ut därnere också, och det kunde hon såklart göra om jag ville. Det valde man själv sa hon. (Tror hon var lite stressad också då jag fick vänta en halvtimme efter bestämd tid då besöket innan tydligen drog ut massa på tiden.) Hon fick såklart kolla hur det såg ut och sa att det syndes inte ens att någon varit där och ”broderat”. Allt såg jättebra ut och livmodern kändes bra. Jippie! Jag hade innan berättat att det kändes så sorgligt att magen var borta, avundsjukan när jag ser gravida och hur härligt det var att få uppleva det, och hon sa att man kan ju alltid göra om det, och att jag är så välkommen tillbaka. Haha, kändes skönt. Hon sa dessutom att man tydligen är högfertil direkt efter en förlossning vilket jag inte hade en aning om! Hon gav mig ett paket kondomer iaf eftersom vi inte är intresserade av att dra igång med p-piller. Men hela vägen hem ekade ordet ”högfertil” i huvudet och det pirrade till i magen vid tanken på att få uppleva en graviditet igen, och få ett till barn.. . Men samtidigt känns det kanske lite väl tidigt… Så det var nog inte så dumt med kondomerna. Hjärnan säger vänta ett tag även om hjärtat skriker ”jag vill”!!! Det blir som det blir. Livet är ju sjukt oförutsägbart hur som helst. Vi kan ju skippa kondomerna utan att det händer nåt på flera år och det kan ju sluta med att vi måste göra IVF tillslut ändå. Man vet verkligen ingenting, så det känns ju lite lockande att låta ödet avgöra på nåt vis… Nåja. Skönt iaf att ha blivit okejad av BM och slippa oroa sig över underlivets status mer. :)

Posted in BM

Längtan efter att få uppleva det igen

Imorgon fyller vårt lilla mirakel 7 veckor och jag har äntligen slutat blöda efter förlossningen så det är dags att ringa BM och boka tid för efterkontroll vilken dag som helst nu. Den senaste veckan har jag därför funderat mycket på det där med preventivmedel som säkert ska diskuteras. Jag vill absolut inte stoppa i kroppen några hormoner och riskera att sätta kroppen ur balans för vi hoppas ju verkligen att vi kanske får uppleva en till graviditet en vacker dag. Samtidigt vill vi ju hinna njuta av tiden med vår älskade lilla unge och låta tillvaron stabilisera sig innan det är dags för ett till barn. Men. Det tog ju 3 år för oss att bli gravida, och nu är jag 31 år gammal så det känns inte motiverat att skydda sig. Sambon tyckte efter en del funderande att vi kan strunta i hormoner osv. Vi kör nog kondom eller säkra perioder… eller inget alls. Haha. Det riktigt värker i kroppen av längtan efter att få uppleva en graviditet igen nu när jag läser om hjärtatblöder som närmar sig förlossningen med stormsteg och ettvanligtliv som ska på RUL imorgon. Jag minns pirret, glädjen, och vill så gärna uppleva det igen! Mitt i dem tankarna satt jag med vår bebis i famnen idag, tittade på henne och grät av lycka över att hon finns här. Att vi har ett barn. Det som kändes så omöjligt vid den här tiden förra året är nu verklighet. Helt otroligt. Har lekt med tanken lite på hur det skulle vara att bli gravid såhär snart efter förlossningen och kommit fram till att det skulle ju va härligt såklart! Jag var sugen på en till graviditet så fort jag hade krystat ut henne faktiskt, hehe. Men ja… Eftersom vi hade turen att bli med barn utan IVF så hoppas vi såklart att det inte är en omöjlighet att få uppleva det igen… Otroligt många tankar, men slutsatsen är ju alltid densamma. En graviditet vore en välsignelse och det känns verkligen totalt fel att tänka att vi ska skydda oss mot nåt vi kämpade i 3 år för att få uppleva.

Ska bli spännande att se vad BM säger om mitt underliv när det är dags för efterkontrollen sedan. Har nämligen känt som ett hudveck vid slidöppningen som jag inte haft förut. Tänker att det borde va naturligt med tanke på hur mycket underlivet töjdes ut, att vävnaden kanske inte lyckas dra ihop sig helt. Men vi får se vad hennes omdöme blir. Skulle ju va skönt om allt var i sin ordning så att vi kan ha sex överhuvudtaget. Det är bara att hålla tummarna. :)