Nu är vi efter 3 års försök här. Nu är sanningen nära, och kanske också förklaringen till vår barnlöshet. (även om jag inte gillar att tänka på oss som barnlösa, utan fokuserar mer på att barnet bara inte är här ännu. Att det är påväg. Väljer att inte tänka negativt mer än i mina mörkaste stunder.)
Idag bokades tid hos en privat gyn som ska göra en ”riktig” utredning av oss, och har möjlighet att hjälpa oss vidare till IVF på en privat klinik, om det är vad som behövs.
Vår första utredning var efter 1 års försök. Vi kände inte riktigt att den gynekologen tog oss på allvar, utan hennes fokus var att skriva ut antibiotika för infektionen jag hade, och tre kurer pergotime. Min oro viftade hon bort och kallade mig hysterisk. (ett halvår senare visade det sig att min oro var befogad, infektionen var tillbaka. Så dumt.) Hon tog inga hormonprover på mig, och gav ingen info om hur min sambos prov såg ut mer än att det var okej. Ändå sa hon att allt såg bra ut och att allt bara satt i huvudet på mig och att jag måste dricka vin för då blir det bra. Haha, såna dumheter. Jag är nykterist! Jag log samtidigt som jag suckade inombords och kände att jag tappade förtroendet för henne.
Den gynekologen skulle ha skickat en remiss för landstingsbekostad IVF i sommar, men vi känner att vi vill göra det här ordentligt och kunna känna oss trygga i processen, så vi beslöt att söka oss till en annan gyn i höst som jobbar tillsammans med den IVFklinik vi vill till! Nu kommer vi bli ordentligt utredda, och det är SÅ skönt eftersom jag är bergsäker på att jag har mer eller mindre hormonrubbningar. Att alltid blöda i upp till en hel vecka innan mens är inte kul, och jag misstänker att ägglossningen uteblir ibland.
Kvinnan i telefonen var iallafall jättetrevlig! Det var så skönt att känna att vi blev tagna på allvar, och förvåningen i hennes röst när jag berättade att förra utredningen inte innehöll några som helst hormonprover eller ordentlig information om sambons prov bekräftade min känsla av att vi inte blev omhändertagna som vi borde.
Känner mig hoppfull! Pirrig! Och nervös såklart!
Den 19 september ska vi dit. Det jobbigaste, att faktiskt ta kontakt och be om hjälp, är avklarat. Bollen är i rullning!
♥ 